Jag tog mig runt, men that’s about it!

Åskan hängde i luften, och strax innan start såg det ut som om himlen skulle öppna sig när som. Jag upplevde det kvavt och kladdigt, och det kändes som att jag inte fick tillräckligt med luft. Med jämna mellanrum dök dessutom solen upp från bakom molnen och värmen blev gassande.

Lyckades inte ens komma halvvägs innan jag gav efter och saktade av. Inte bra! Efter det gick det bara utför, ömsom gick ömsom sprang. Tog sällskap med en annan dam, och vi försökte peppa varandra så gott det gick.

Något jag inte hade räknat med var alla dessa backar! Ni kan se banprofilen här under. Upp och ner som värsta berg- och dalbanan.

Jag skulle ju inte ha någon press eller prestationskrav på mig själv i detta lopp, har ju bara tränat i 2 veckor efter att jag återhämtat mig från olyckan. Men hjärnan är ju helt hopplös på att trycka ner en i botten. Innan jag hittade damen som jag tog sällskap med så kände jag mig helt värdelös! Sen kom jag in i tänket att bara ta mig runt och sedan njuta av prestationen när jag kommit i mål!

Gillade att speakern presenterade en när man kom upp på målrakan, och gillade att man fick en medalj hängd runt halsen när man gått i mål. Då kände även jag, som kom 4:a från slutet, mig som en vinnare! Väldigt nöjd också över att ha hunnit i mål innan vinnaren i 18,4 km-loppet (som startade samtidigt) kom i mål!

Tiden måste nog vara mitt personsämsta, men känslan i mål var ändå fantastisk! Ångrar lite att jag inte körde spring 5 – gå 2 – taktiken här också. Tror det hade varit bra för psyket.

Nu är det bara att ladda om inför nästa lopp, Kalmar Nattlopp, 6 km, om två veckor!