Efter lördagens katastrof till träningspass har jag bävat inför nästa pass. En liten sten föll när jag såg att det ”bara” var 6km.

På gårdagens Core-pass tog jag ut min frustration över lördagens pass. Jag kan ju inte bara acceptera att det går dåligt, jag måste göra något åt det. Måste bygga mer pannben! Ger upp alldeles för lätt. Men vad jag kämpade igår, nästan så jag skrek rakt ut vid ett par tillfällen. Vår brandkvinna till tränare körde riktigt hårt med oss. Har lite känningar i magen och rumpan så jag misstänker en träningsvärk komma krypandetroligtvis till imorgon.

Så idag väntar 6km. 6km har jag sprungit tidigare, när jag satte nytt personbästatempo. Så jag vet ju att jag kan springa 6km och utan några större problem. Det ska jag försöka ta med mig på rundan och den där känslan jag hade igår, att ge mig den på att fixa det, hur jobbigt det än känns!